Mamma: - Var har ni varit? Klockan är ju hela tolv på natten? Jag har varit så orolig, Lilly!

Lilly: - Mamma... Jag har träffat pappa...

Hela hon stelnar till. Jag ser hur hon försöker komma på någonting att säga men inte hittar orden. Jag får fortsätta konversationen:

Lilly: - Jo alltså, vi letade upp hans adress och han bor i huvudstaden med sin flickvän och deras son...

Mamma säger fortfarande ingenting, jag förstår att detta måste vara ganska stort för henne.

Lilly: - Och han har inte alkoholproblem som när han lämnade dig... Han sa faktiskt att det var fel gjort av honom.

När jag sa det sista blinkar hon till.

Mamma: - Så han är ledsen för det han gjorde?

Lilly: - Ja, det är han.

Plötsligt, utan att jag riktigt förstår varför, kommer hon fram och kramar om mig. För ett ögonblick känns det nästan som innan vi flyttade. Hon nästan viskar åt mig:

Mamma: - Förlåt. Förlåt för att jag har varit så hård mot dig och förlåt för att jag inte berättade så mycket om din pappa. Jag förstår att detta måste ha varit jobbigt för dig också.

Hon släpper taget om mig och tittar mig i ögonen.

Mamma: - Du Lilly, kan vi inte bara börja om igen? Så kan vi tillsammans lära känna detta nya livet?

Jag nickar och tänkte precis svara när Liz avbryter mig:

Liz: - Awww, som i en film!

Mamma och jag börjar skratta och jag tänker att detta med flytten och så kanske inte var så dåligt ändå.

På julafton en vecka senare...

 

Christopher: - Jadu, Lilly. Hur går det i skolan? Har du hunnit komma in i klassen ordentligt?

Lilly: - Ja, jag skulle nog kunna säga att jag har lärt känna några.

Cristopher: - Det var ju roligt att höra!

Det är faktiskt sant. Liz berättade för alla om min pappa och folk börjar nu lägga märke till mig och ställa frågor. När jag satt och åt med Liz och hennes kompisar lärde jag känna en tjej som heter Simone. Hon har inte heller kontakt med sin pappa, så vi har lite gemensamt. Fast lite kontakt med min pappa har jag faktiskt nu. Mamma hjälpte mig att hitta hans nummer och nu pratar jag med honom i telefon ganska ofta. Som om mamma kunde läsa mina tankar säger hon plötsligt:

Mamma: - Lilly, vad säger du om att vi kanske skulle åka iväg till huvudstan någon helg? Bara du och jag. Jag har pratat med John och han säger att vi gärna kan hälsa på hos dem någon dag!

Lilly: - Det låter jättebra! Tack!

Jag vet egentligen inte vad jag säger tack för, men jag känner mig bara tacksam för allt just nu.

Så, då var historian slut. Hoppas att ni gillade den! God jul!

Liz går direkt till den rätta dörren och knackar. Mitt hjärta bultar otroligt hårt när hantaget vrids om och dörren öppnas.

Bakom dörren står en ganska ung tjej med ett litet barn i famnen.

Tjej: - Vilka är ni?

Jag blir, precis som innan, väldigt blyg och står bara helt tyst.

Liz: - Är John Hellsten hemma?

Tjej: - Ja. Gäller det något särskilt?

Liz och jag tittar på varandra. Han är hemma!

Liz: - Jo, vi tror att eh... John har en dotter, som då alltså är Lilly här...

Tjejen ser oerhört förvånad och nästan lite förkräckt ut. Hon går in igen och vi hör hur hon diskuterar med någon.

Vi har väntat ganska länge när hon slutligen kommer tillbaka, fortfarande med barnet i famnen, och ber oss att komma in.

När jag kommer in står den som tydligen ska vara John Hellsten precis framför mig. Han studerar mig noga och jag gör detsamma med honom. Jag vet ju att att han är min pappa, men han verkar desto osäkrare. Tjejen ser att vi bara står tysta och säger åt oss allihop att sätta oss vid bordet.

Jag, Liz och pappa sitter bara där, så det är mest tjejen som pratar och ställer frågor. Jag förklarar allt jag har fått veta mellan han och mammas relation och han verkar komma ihåg det. Han visste dock inte att mamma var gravid när han tydligen hade alkoholproblem.

Allting verkar ta ganska hårt på tjejen som tydligen är pappas flickvän, men han förklarar att detta inte är något som kommer att förändra deras tillvaro.

Pappa: - För du bor väl hemma, hos din mamma?

Jag har aldrig ens tänkt på att det faktiskt finns en chans att jag skulle kunna bo hos pappa ibland.

Lilly: - Jadå, det gör jag.

Jag förklarar aldrig att Liz och jag bor tillsammans, utan låter honom tro att vi bara är kompisar.

Tillslut säger Liz att vi måste skynda oss tillbaka till tåget om vi ska hinna. Pappa frågar förskräckt:

Pappa: - Ni har väl inte åkt hit alldeles själva? Ni vet väl att det kan vara farligt?

Men Liz svarar bara med ett lite nonchalant "äsch" och vi säger hejdå.

Det visar sig att vi inte alls har så bråttom till tåget eftersom Liz hade planerat att vi skulle hinna in om en snabbmatskedja först. Medan vi äter pratar vi mycket.

Liz: - Han var faktiskt väldigt lik dig! Till utseendet alltså.

Lilly: - Aaa, och lik mamma, båda lika ängsliga och oroliga!

Vi skrattar mycket och har väldigt kul, men jag har hela tiden en klump i magen och tänkter på hur mamma kommer reagera på allt detta.

Klockan är så mycket som 10:30 när vi tar det 2 timmar långa tåget hem.

- Vad kan jag hjälpa er med? frågar den finklädda damen på skatteverket när vi kommer fram till henne.

Jag blir ganska blyg och svarar inte.

Liz: - Jo, vi skulle vilja veta adressen till en person.

Damen: - Okej, namn? Personnummer?

Lilly: - Eh, John Hellsten... stammar jag fram och mumlar snabbt hans födelsedatum samt de fyra sista siffrorna.

Damen knappar in något på din dator och ser först fundersam men utbrister sedan:

Damen: - Åh, här är det ju!

Hon rabblar upp en adress så fort att jag inte hinner memorera den, men Liz var desto snabbare och hade redan skrivit in den på sin mobil.

Liz: - Han bor i huvudstaden...

Jag suckar och tittar ner på snön. Det har redan hunnit bildas ett ordentligt lager.

Liz: - Men det tar inte bort faktumet att det finns tåg! Hmm... det borde bara ta 2 timmar!

Lilly: - Seriöst? Men vi kan väl inte åka idag?

Liz: - Jo, såklart vi kan! Kom igen, klockan är bara 11:30!

Ett "okej" är allt jag får fram innan vi hoppar in i taxin och åker mot stationen. Liz har tydligen åkt dit med tåg en gång innan och köper glatt biljetter och visar mig till tåget.

Vi åker tåg länge och jag börjar få oroliga tankar, tänk så är han inte ens hemma?

Plötsligt ringer min mobil. Båda stelnar till och Liz frågar mig nervöst om det är min mamma. Men när jag tittar på mobilen upptäcker jag till min lättnad att det bara är mormor.

Lilly: - Hej mormor!

Mormor: - Åh hej Lilly, det var så länge sedan! Jag hörde att ni är i Sverige nu, har ni det bra?

Lilly: - Ja, allt är bra.

Det känns konstigt att ljuga för mormor, men jag antar att hon inte känner till något om Christopher och det känns fel att ta upp det nu.

Mormor: - Vad roligt att höra! Ni kommer väl och hälsar på oss snart?

Jag hör signalen som meddelar att vi snart är framme och blir orolig att mormor ska höra den och ställa frågor.

Lilly: - Absolut! Men du, jag måste lägga på nu... Aaa, kram på dig också... Hejdå.

När jag lägger på får jag en klump i magen, hon måste ju få reda på det någon gång.

Liz: - Pappa, jag tänkte ta med Lilly ut för att visa henne omkring lite. Jag tror att vi blir borta ganska länge.

Christopher: - Vilken strålande idé! Ha det så bra!

Jag förvånas av Cristophers svar. Hade det varit min mamma hade jag fått sitta som i ett slags förhör och berätta exakt vart jag skulle samt vara tvungen att ringa en gång i timmen, typ. Denna gången bryr jag mig faktiskt inte så mycket om att säga till mamma. Blir hon orolig så får hon väl bli det, hon hade ändå inte tillåtit mig att leta reda på pappa.

Det hörs en dov smäll när Liz slår igen dörren och jag tittar frågande på henne.

Lilly: - Nå?

Liz: - Jo, jag har gjort lite efterforskning och hittat att man tydligen kan gå till något som kallas typ skatteverket, eller nåt. De kanske vet något om din pappa.

Lilly: - Okej, men var ligger det då?

Liz: - Inte långt härifrån. Kom, jag har faktiskt bokat en taxi!

 
Liz är nästan mer entusiastisk än jag. Igårkväll funderade jag mycket på pappa. Tänk så är han allvarligt sjuk eller ännu värre, död? Tanken gör mig illamående. Men jag antar att det är bättre att veta än att inte veta.

Taxin släpper av oss någonstans i centrum och jag följer med Liz genom staden. Plötsligt stannar hon till och ropar förtjust:

Liz: - Kolla, en klädaffär! Perfekt!

Lilly: - Men jag trodde vi skulle till skatteverket?

Liz: - Det ska vi också, men jag tog en liten omväg. Jag tänkte att du behövde lite nya kläder, jag menar du kan ju inte gå omkring i värsta skoluniformen liksom.

Hon har ju i och för sig rätt. Även om jag i inte anser att det är något fel på mina "skoluniformskläder" så behöver jag faktiskt nya.

Lilly: - Eh, okej. Men jag har inga pengar med mig?

Liz: - Och därför har jag det! Kom nu, vi går in!

Liz: - Vad gillar du för kläder egentligen? Vad har du för stil?

Lilly: - Alltså jag brukar ta vad jag har hemma. Jeans och någon tjocktröja typ.

Hon står länge och funderar innan hon kommer fram till mig med en tjock vit tröja.

 
Liz granskar mig noga där jag står med tröjan framför spegeln.

Liz: - Vad tycker du?

Lilly: - Den är fin, lite stor kanske...

Liz: - Jaja, det ska de ju vara! Oj, klockan är mycket! Kom så betalar vi och letar upp din pappa!

Återigen får jag den pirrande känslan i magen.

När jag kommer hem är min första instinkt att leta reda på mamma. Jag tänker att om vi bara kan prata och reda ut allt kommer det bli bra tillslut. Men när står framför mamma i köket känner jag mig inte alls lika säker.

Lilly: - Eh, hej... mamma.

Mamma tittar på mig, nästan lite föraktfullt. Jag förstår inte vad jag har gjort henne?

Mamma: - Hej...

Lilly: - Varför berättade du inget? Det kom ju som en chock för mig?

Mamma: - Det har faktiskt inte varit så lätt för mig heller!

Hon nästan fräser det åt mig. Plötsligt lägger jag märke till att hon har samma kläder som dagen innan vilket förvånar mig, men jag antar att hon inte tog med sig så mycket kläder hit.  

Lilly: - På vilket sätt då?

Mamma: - Ja men, när din pappa, John, hamnade på sjukhus och inte kunde ta hand om dig...

Lilly: - Vänta va? Du sa att pappa lämnade mig!? Vadå, är han sjuk? Har du kontakt med honom nu?

Mamma: - Lugna dig nu Lilly! Jag vet att jag sa att han lämnade dig, men du behöver ju faktiskt inte veta allt!

Lilly: - Du vet att det är min pappa vi pratar om?!

Plötsligt kommer Christopher in i köket.

Christopher: - Lilly! Skrik inte på din mamma så! Hon har faktiskt känslor!

Lilly: - Vadå, så jag har inte känslor!?

Christopher: - Gå upp på ditt rum Lilly! NU!

Jag tittar på mamma men hon tittar bort. Christopher pekar mot dörren och jag blir tvungen att gå upp. Jag förstår vad Liz menade med en sträng pappa.

Väl uppe på mitt rum känner jag mig helt slut. Så mycket nytt, både skolan och det här med min pappa. Jag undrar så mycket vem han är och hur han är. Tänk så är han precis så som jag alltid önskat. Tänk om jag skulle leta reda på honom? Tanken känns omöjlig, men jag vet att det ändå kanske skulle funka, han bor ju här i Sverige. Jag skakar på huvudet åt mig själv, såklart det inte skulle gå, han kan ju vara var som helst i Sverige. Jag tittar mig omkring. Jag har aldrig blivit skickad till mitt rum förut. Vad ska man göra? När "får" man komma ner?

Plötsligt stannar min blick vid en laptop som står på mitt skrivbord. Hans namn vet jag ju, så jag skulle ju kunna söka på det. Jag sätter mig vid laptopen och försöker starta den. Datorn ger ifrån sig ett högt brummande innan den slutligen startar. Det verkar inte vara en av de nyast datorerna. Jag klickar mig in på eniro.se och söker på John Hellsten, min pappas namn. Det kommer upp 11 olika förslag. Jag suckar, aldrig att jag skulle kunna hitta min pappa såhär lätt.

Christopher: - Lilly, kom ner och ät!

Efter middagen sätter sig mamma och Christopher i soffan och tittar på tv. Liz gick antagligen upp på sitt rum. Jag beslutar mig för att gå upp till henne, även fast jag inte vet vad jag skulle göra där.

Jag knackar lite lätt på dörren. Först hör jag inget, och tänker att hon kanske har gått någon annanstans, men sen öppnas dörren långsamt.

Liz: - Eh, hej Lilly.

Lilly: - Hej, jag bara undrar... vad gör du? Vad brukar du göra nu typ på kvällen?

Liz: - Kom in!

Hon öppnar dörren helt och släpper in mig i rummet. Inredningen är väldigt svart och mörk, men jag gillar det.

Lilly: - Wow, eh, fint rum.

Liz: - Tack!

Hela stämningen känns väldigt stel och jag undrar om det var en så bra idé att komma in hit.

Liz: - Värst vad du och din mamma skrek på varandra innan, jag hörde det ända upp hit! Vad handlade det egentligen om?

Jag tänker på mammas och mitt lilla bråk. Kommer hon någonsin bli samma mamma som innan vi flyttade?

Lilly: - Jo, alltså det handlade egentligen om flytten, men nu fick jag plötsligt reda på att min pappa inte alls lämnade mig frivilligt, utan bara inte hade möjlighet att ta hand om mig. Ja, och sen kom din pappa in och så...

Liz: - Oj, så din mamma har ljugit för dig i hela ditt liv? Måste vara tufft för dig nu då, ja med allt. Förresten det med min pappa, du vet ju hur han är.

Jag nickar, även om jag egentligen inte riktigt skulle säga att jag "vet hur han är".

Liz: - Du borde leta upp honom!

Jag tittar förvånat på henne.

Lilly: - Va? Vem då?

Liz: - Din pappa såklart! Det borde ju inte vara så svårt! Kom, jag har en dator här. Vad hette han sa du?

Lilly: - Eh, det har jag aldrig sagt, men John Hellsten.

Liz sätter sig vid datorn och börjar söka på google.

Lilly: - Jag har redan testat att sök...

Liz: - Elva resultat! Då ska vi bara hitta vilket av dem som är rätt!

Lilly: - Hur då?

Båda blir tysta och funderar en lång stund innan Liz utbrister:

Liz: - Jag vet!

Lilly: - Hur?

Liz: - Vet du när han är född?

Lilly: - Eh, jag kan ta reda på det.

Liz: - Bra! Vi åker imorgon!

Lilly: - Va? Oj, imorgon? Är du säker?

Liz: - Ja, kom igen! Detta blir kul!

Det hörs en klingande ton över hela rummet och det tar faktiskt ett tag för mig innan jag förstår att det är Liz mobil som ringer. Hon vinkar åt mig att gå och jag skyndar mig ut ur rummet.

Lilly: - Eh, ja. Imorgon då... hejdå.

När jag kommer ut ur rummet stannar jag till. Ska jag verkligen leta reda på min pappa? Redan imorgon? Jag har ingen aning om hur men jag antar att Liz vet det. Tänk att jag verkligen ska göra det! Även om jag inte har någon aning om vem han är, känner jag hur jag fylls av hopp och glädje.

Vid frukostbordet är stämningen nästan likadan som vid middagen kvällen innan, förutom att Liz och jag är lite extra nervösa förstås. Mamma har fortfarande inte pratat med mig, hon kom inte ens och sa godnatt eller någonting igårkväll. Det gör får mig att känna mig ännu mer ensam och sviken av henne. Hon kan ju i alla fall prata med mig! Bara något litet, som lycka till idag eller så! Inte ignorera mig totalt. Jag hoppas faktiskt att hon skäms, även om det gör ont att tänka så om min egentligen älskade mamma.

Jag packade min skolväska innan jag gick och la mig igår men blir nu osäker. Egentligen vet jag ju inte vad man ska ha med sig första dagen i ett svenskt gymnasium. Hoppas att några pennor, block, en miniräknare och pengar räcker. Det är typ dem enda skolrelaterade sakerna jag hade med mig till Sverige. Liz ropar på mig att vi ska åka och jag skyndar mig till bilen.

Alla sitter tysta under den korta bilresan till skolan. Det var väldigt snällt av Cristopher att köra oss till skolan. Jag undrar om inte Cristopher har något jobb han borde vara på. Det slår mig att mamma inte heller såg ut att vara påväg någonstans idag. Antagligen hade hon inte fått något jobb i Sverige och att det bara var ren lögn, men jag undrar hur vi då ska få pengar. Även om Cristopher har ett jobb kanske inte det räcker för att försörja hela "familjen"?

Vi stannar vid exakt samma skola som jag och mamma hade åkt förbi med taxin. Den ser ganska sliten ut och nästan totala motsatsen till min gamla skola. Jag kan inte vänja mig vid tanken att jag ska gå här i tre hela år! Vädret är kallt när jag kliver ut ur bilen och går mot skolan. Det har till och med kommit lite snö. Jag blev nästan lurad av det ganska så varma vädret igår, det är ju trots allt december!

När jag kommer in känner jag mig helt förvirrad. Vi skulle samlas kl nio, om bara två minuter, och jag har ingen aning om vart. Plötsligt griper Liz tag om min arm:

Liz: - Kom! Vi ska samlas här!

Jag hade nästan glömt att hon var här. Liz nästan springer till ett rum som ligger i andra sidan av skolan.

När vi kommer in har alla redan satt sig. Jag känner hur jag blir röd i hela ansiktet när alla tittar på mig. Läraren pekar på en ledig plats där jag tydligen ska sitta.

Läraren: - Hej allihopa! Idag har vi med oss en ny elev! Hon har precis flyttat hit till Sverige. Du kan väl ta och presentera dig?

Jag får nervöst ur mig:

Lilly: - Eh, hej. Jag heter Lilly uhm, eh... Park...

En person längst bak i klassrummet ropar retfullt:

Elev: - Heter du Lilly um Park! Det var ett nytt namn! Heter man så där du kommer ifrån eller!? Hahaha!

Några elever skrattar med och jag känner hur jag rodnar om hela ansiktet. Läraren blir tvugna att ropa på eleverna för att dem ska bli tysta.

Förmiddagen går och det blir lunch. Hela denna skoldagen känns egentligen onödig eftersom det är fredag och vi ändå kommer vara lediga imorgon. Dessutom har vi bara en lektion till nu efter lunchen.

Jag äter ensam. Jag missade när Liz och hennes kompisar åt, men troligtvis ville hon ändå inte ha mig där. Igårkväll verkade hon så omtänksam och snäll, men så fort hon träffade sina kompisar blev hon som en helt annan människa. Jag äter snabbt och dukar sedan av. Eftersom jag åt sent får jag skynda mig till nästa lektion, det är tydligen SO.

En man samt en tjej som ser ut att vara i min ålder kliver ut ur huset. Mannen hälsar genast och välkomnar oss. Han förklarar att han heter Christopher och att hans dotter heter Liz. Jag står bara som förstelnad och stirrar på honom. Vem är dem?

Mamma: - Lilly, det här är min, eh, partner.

Jag tittar på henne men hon bara mimar ett snabbt förlåt innan hon går fram och kysser Christopher. Tjejen, som tydligen heter Liz tittar bara ner i sin mobil och ägnar mig inte en blick.

Så det är såhär vi ska bo? Mamma med sin nya partner, hans dotter och jag? Mamma lovade ju, att inget skulle få komma mellan oss. Att det skulle vara hon och jag och att hon aldrig skulle svika mig. Jag känner hur tårarna tränger fram bakom ögonen. Hur kunde hon? Jag var precis påväg att gå för att prata med henne när Christopher hejdar mig.

Christopher: - Jag har lagat en av mina bästa recept till middag. Det är min mormor som kom på denna ljuvliga gryta. Kom med in och ät så kan vi alla lära känna varandra bättre!

Jag följer motvilligt med Christopher och alla andra in och för att äta.

Vid middagen försöker jag hela tiden få ögonkontakt med mamma men det märks tydligt att hon undviker den med avsikt.

Christopher: - Lilly, du ska väl också börja första ring på gymnasiet nu redan imorgon?

Lilly: - Uhm, ja.

Christopher: - Värst vad sommaren går fort! Du är lite nervös va? Du har sett så skakig ut ända sedan vi träffades! Nåja, du har ju Liz med dig så det ska nog gå bra.

Jag nickar bara till svar. Hur kan han inte förstå? Här sitter jag med två personer jag aldrig har träffat och nu ska bo ihop med? Hur kan man inte vara skakig? Gymnasiet är faktiskt det sista jag tänker på just nu.

Christopher: - Liz, du kan väl gå upp och visa Lilly till hennes rum?

Liz: - Visst.

Jag följer med Liz genom huset upp till mitt rum. Hon tittar inte bak på mig utan bara antar att jag följer med. Jag känner mig väldigt liten där jag försöker hänga med i hennes snabba steg i mina barnsliga mjukiskläder.

När vi går genom en korridor öppnar hon plötsligt dörren till något som tydligen är mitt rum.

Liz: - Ja, detta är då ditt rum. Det är inte så fint, jag vet. Skulle jag få välja skulle rummet vara helt annorlunda, men pappa och jag har inte samma smak direkt.

Jag tittar på rummet. Ska jag vara ärlig ser det ganska barnsligt ut och skulle Liz inrett det skulle det säkert se bättre ut. Men jag ska inte klaga, det ser bättre ut än mitt gamla rum som bara bestod av en säng, en byrå, en spegel och ett skrivbord typ.

Lilly: - Tack.

När jag går in förväntar jag mig att Liz ska gå, men hon följer mot min förvåning med in.

Liz: - Du, Lilly. Jag vet inte hur din mamma är, men min pappa kan vara ganska sträng och så. Även om han verkar trevlig nu så ja, jag vet inte, han kan vara riktigt jobbig ibland helt enkelt. Och nu när vi ska bo tillsammans tydligen, så tänkte jag att det skulle vara bara att veta.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, allt här är redan jobbigt för mig och med en sträng "pappa" blir det ju inte bättre direkt.

Lilly: - Aaa, alltså min mamma berättade inte ens att vi skulle bo med er! Men annars är hon väl ganska okej, antar jag.

Liz: - Fy vad elakt! Inte din mamma alltså, eller jo det hon gjorde, alltså... du vet vad jag menar!

Lilly: - Mmm.

Det blev en pinsam tystnad mellan oss och precis när jag funderade på hur jag skulle bryta den reser sig Liz och säger:

Liz: - Ehm, ja. Lycka till imorgon på gymnasiet. Du kom i samma klass som mig förresten, så det är ju bra. Du verkar rätt okej att ha som bonussyster.

Jag tänkte tacka henne men hon hade redan hunnit ut genom dörren. "Rätt okej", var det en komplimang? Jag tar det som det och tycker faktiskt detsamma om henne, än så länge i alla fall.

Mamma och jag hann nästan precis sätta oss ner innan flygplanet som skulle ta oss till Sverige lyfte. En röst som säger åt oss att ta på oss säkerhetsbältena hörs över hela planet. Jag suckar, knäpper fast mig och lutar mig tillbaka. Min mamma är som vanligt orolig om vi fått med oss allt, om våra väskor ligger där dem ska och frågar mig var och varannan minut om jag fick med mig mobilen, laddaren och andra viktiga saker.

Paret framför oss pratar oavbrutet och högljutt. Jag blir lite irriterad och får nästan lust att säga till dem. Dock så tystnar dem snart och jag återgår till att bara sitta och tänka. Tur att jag tog på mig mjukiskläder är en av sakerna jag tänker. Jag, som är van vid att flyga, har många gånger gjort misstaget att ta på mig alldeles för tajta jeans och en fintröja och har då fått sitta obekvämt och med en vinterjacka på mig hela flygresan. Denna gången tog jag ett par mjukisbyxor och en tjock varm tröja på mig.

Jag tittar ivrigt ut genom fönstret. Flera timmar har gått och det meddelades precis att vi snart ska landa. Plötsligt dunkar mamma mig på axeln och ropar:

Mamma: - Lilly, där är det! Där är staden som vi ska bo i!

Men när jag tittar blir jag nästan besviken. Stad? Det ser mer ut som en gammal sliten by fylld av bondgårdar. Jag tittar frågande på mamma men hon bara ler och nickar.

När vi sitter i taxin som ska köra oss till vårt hus får jag en chans att titta närmare på byn, eller staden som mamma kallar det. Allt jag ser är skog och några hus men mest fält och gårdar. Efter en stund ser det ut som vi har kommit in i centrum. Utanför fönstret ser jag en matbutik, någonting som ska likna ett spa samt en skola som inte kan rymma mer än 200 elever. Jag tänker på min gamla skola, när jag gick där tror jag att vi var lite mer än 1000 elever på hela skolan.

Plötsligt stannar taxin framför ett jättestort grått hus. Jag tänker att chauffören måste ha kört fel och stannar kvar i taxin. Men när mamma knackar på rutan och ropar på mig går jag ut. Jag står då framför ett lättelikt hus med allt ifrån fontän till flera balkonger.

Lilly: - Ska vi bo... här?

Är allt jag får fram medan jag beundrar det stora huset.

Mamma: - Jag är ledsen att jag inte berättat detta tidigare, men ska jag vara ärlig... kommer vi inte bo helt ensamma...

Jag stelnar till och får knappt fram ett ljud.